En ungdomsdröm som legat och grott under uppväxten och de år vi bildade familj och fick livspusslet att gå ihop. Att få segla fram igenom Europa och på Medelhavet, varje dag nya vatten och en ny natthamn. Romantikern i mig fick inte tanken ur huvudet och plötsligt en dag i livet så hade vi helt plötsligt möjlighet att genomföra seglingen söderut. Med en förstående fru, arbetsgivare och ekonomi som tillät det så satte projektet fart. Inköp av båt, uppgradering med bland annat byte av motor, montering kyl, autopilot mm. På den här hemsidan beskriver jag projektet som har blivit väldigt lyckat och triggar till nya äventyr.
Har seglat hit och dit i ett antal år, började karriären med en 35-fots stålseglare, Curacao som nyss hemkommen från västindien fanns till salu på Fliskärsvarvet i Gävle. Nästa båt blev en Vega, Felicia som tog oss längst ostkusten bla. i Stockholms skärgård. Därefter seglades en Comfort 32, Matilda hem från Tyresö. Matilda tog oss bland annat till Gotland, Åland mm. Numera håller Olivia på att förberedas för detta projekt.
Jag heter Kenneth Wallström, en 45-årig man född och bosatt i Gävle, lever mitt liv tillsammans med min livskamrat och bättre hälft Marie. Flickan som jag skådade för första gången då vi gick på samma gymnasieskolaskola för en väldig massa år sedan.......känns som igår! Två välartade barn har vi lyckats åstadkomma, numera är Simon och Sabina 25 samt 22 år fyllda.
Allegro 27 är små populära långfärdsbåtar som seglat hela vägen runt jorden med bl.a båten Barina 1994-99. Els-Marie Forsell har skrivit om K25:an Optimals resa till och i Medelhavet i ett par böcker. Allegroklubbens ordförande Anna-Karin Wase beskriver styrkorna och svagheterna hos Allegrobåtarna. "Allegrobåtens största fördelar är säkerhet, bekvämlighet och dess goda seglingsegenskaper - inte minst på öppet hav.
Precis som pappa (Kenneth) nämnde i ett tidigare inlägg så är det jag, Simon, som står för bloggandet när kaptenen inte har kontakt med omvärlden. Avfärden ägde rum kl. 09.00 imorse och det var en riktigt snyftig historia. Hela 14 personer vinkade av kaptenen. Om allt går planenligt så når skepparn fram till Grisslehamn ikväll där jag antar att förverkligandet av hans livslånga dröm firas med en kall öl i sittbrunnen.
- Simon
Jag har mottagit två rapporter under måndagen respektive onsdagen som jag ombetts att publicera här på bloggen. Som jag förstår det så hade Kenneth en riktig tuff måndag med ständig motvind och en ihärdig dimma. Detta ändrades dock under tisdagen när vädret var betydligt finare. Här nedan följer kaptenens egna rapport om dom första dagarna till sjöss.
Måndag:
Lägesrapport: Total dimma, går på instrumenten, närmar mig möja. Men humöret är på topp!
Onsdag:
Lämnade landsort i gryningen och har satt kurs mot Öland, om allt går som planerat anländer jag vid midnatt. Vi hörs! //Kapten krok
Imorgon åker jag till Kalmar för att ansluta till resan och därför vet jag inte när nästa rapport kommer att publiceras. Men så fort vi får kontakt med den världsomfattande vida webben så uppdaterar vi er.
- Simon
Eftersom Simon nu är med på seglatsen så ska jag, Marie, försöka uppdatera det senaste händelserna på resan. Kenneth och Simon har nu anlänt till Bornholm. Pga kulingvarning har det tagit lite längre tid än beräknat men vinden har nu mojnat lite så seglatsen kan nog fortsätta till Tyskland i morgon eller på måndag. Kapten meddelar att Jungman Simon har befordrats till erfaren Ljungman genom sina insatser under de hårda seglatserna. Kapten tror dessutom att det inte är omöjligt att Simon kan bli lätt matros innan resan är över. Återkommer om vidare uppgifter....
- Marie
För första gången på en vecka har nu kapten tillgång till internet och kan uppdatera sidan själv. Igår kväll så siktade vi Bornholm ungefär kl. 20.00, vindarna hade varit bra under dagen. Nordostlig som har varit den dominerande sedan Landsort. Klockan 22.00 så lade vi fast förtöjningarna i den lilla fiskebyn Hasle på Bornholms västsida. En märklig håla, efter vår seglats tyckte jag och Simon att vi gjort rätt för en dansk öl på någon hamnpub eller dylikt. Men ack vad vi bedrog oss, inte en människa i sikte och definitivt inte någon lokal öppen....... en lördagkväll i juni????
Idag gick vi ca 5 nm söderut till öns "storstad" Rönne, en mycket trevlig liten ort med allt vad en lätt sliten seglare kan behöva efter ca 430 nm. Idag blir en slö dag i solen men imorgon styr vi kosan mot Tyskland och Rugen, sedemera Travemunde där det blir avmastning.
- Skepparn
Nu har resan kommit in i nästa etapp, efter att lämnat Bornholm i NW vindar satte vi kurs mot det fantastiska Rugen. Rugen är delvis en nationalpark med otroligt mycket fåglar och OTROLIGT grunt....... snacka om trånga farleder. Ofta var det bara 0.5 m djupt ett par meter innanför farleden.
Efter Rugen satt vi kurs mot Travemunde med ett nattstopp i Kuhlungsborn. På morgonen när vi vaknade och skulle avverka de sista 30 nm till Trave var det kompakt dimma, och då menar jag kompakt.... tidvis ca 30 meters sikt. Vi litade på instrument och kompetens och gick ändå. Fram med mistluren och sinnena på spänn. Efter ca 2 timmars gång i denna soppa så börjar plötsligt laptopen med sjökort få spel och visa positioner fram och tillbaka helt galet. Ett snabbt byte till reserv pc:n.........likadant med den. Det blev till att fortsätta i tjockan med gammaldags navigering och efter ytterligare ett par timmar började så dimman att lätta och även navigerings pc:n hoppade igång. Troligen någon bugg i det aktuella området.
Väl i Travemunde hittade vi på en hamn med mastkran och en trevlig "hafenmeister", hamnkapten (Jurgen)alltså. I morse mastade vi alltså av och nu sitter vi på Mc Donalds i Lubeck med gratis wi-fi och gör denna uppdatering. Vi återkommer så snart vi kan.
- Skepparn
Hej igen!
Att fixa internet i Tyskland var ingen enkel sak har vi fått erfara. Nu sitter vi dock här på ett café i Hannover och sippar låååångsamt på en kaffe. Slussning var inte någon "walk in the park", det är stora krafter i rörelse när slussar töms och fylls. Även de ca. 80 m. långa flodbåtarnas propellervirvlar var inte att leka med. Men hitills har allting gått väldigt bra, däremot tar det något längre tid än beräknat.
Ha det bra!
- Skepparn
Ibland är mycket riktigt en genväg en senväg. Som jag skrev på www.snedseglaren.se under tiden som bloggen låg nere, så ligger vi nu i Nijmegen i Holland och samlar krafter och byter besättning. Marie och Pia kommer med tåg ifrån Paris och Simon åker hemåt imorgon.
Senvägen bestod i att Kapten krok såg på kanalkartan att under den senare delen av Wesel-Datteln kanalen kunde man tjäna in en eller möjligen två kilometer genom att ta den avstickare som vi precis hade passerat. Sagt och gjort, fast den nu till lätt-matros utsedde Simon protesterade att det nog inte var någon idé eftersom vi redan åkt förbi så gjorde undertecknad en snabb u-sväng och for in i avstickarkanalen i goda 5 knop.
Ca 10 meter in i kanalen så kände vi en märkligt sugande känsla i skrovet och smack, där satt vi duktig fast på vad som senare skulle visa sig vara en lerbank av guds nåde. Att lägga i backen och varva maskinen insåg vi snabbt var lönlöst, vi satt som gjutna....
Kapten fick helt sonika ikläda sig badkläder och vackert kliva i det bruna kanalvattnet med ankaret på axeln. Jag gick ut mot det djupare vattnet och kastade ut ankaret så långt det var möjligt. Efter några upprepade försök av denna modell så lyckades vi vinscha bakåt och komma loss. På en lerig båt fortsatte vi sedemera mot nästa episod med den tidigare beskriva och halsbrytande Rhen.
Nästa etapp blir att ge oss in på Maas som går igenom Holland och sedemera Belgien där den byter namn till Meuse för att slutligen komma in i Frankrike där den övergår till Canal del Est.
Vidare rapporter kommer!
- Skepparn
Hej på er alla!
Efter en hel drös slussar samt Holland och Belgien avklarade sitter vi nu i Charleville ca 10 mil in i Frankrike. På Canal De Ést har vi nu gjort 16 st automatiserade slussar på två dagar.
Väldigt praktiska slussar må jag säga, man använder en fjärrkontroll som styr öppnandet och när man lagt fast i bassängen trycker man upp en spak och vips så sätter processen igång. En otrolig skillnad jämfört med Tyskland och Hollands jätteslussar på upp till 250 m långa. Dom här är runt 40 m långa och 6 m breda.
Nu väntar ca 40 slussar till på den här delen av kanalen innan vi närmar oss Nancy. Vädret har varit upp och ner, precis som hemma i Sverige har jag förstått.......
Kapten med besättning hälsar!
- Skepparn
Det har nu gått ett tag sen ni hörde av kapten och hans varierande besättning, först åkte Pia hem ifrån Sedan och nu är det dags för Marie att kliva på tåget härifrån Charmes. Sammanfattningsvis kan man väl kortfattat beskriva sträckan Givet-Charmes som mycket vacker och en otrolig mängd slussar, runt 100 st sedan vi kom in i Frankrike har vi klarat av. Slussarna är av varierande sort, storleken är ca 40x5 meter och vissa manövreras med en fjärrkontroll som man får låna för vissa sträckor. Andra slussar är helt manuella och sköts ofta av skolungdomar som har slussningen som sommarjobb. När man kommer in i de manuella har vi hjälpt till med vevandet till ungdomarnas stora glädje, dom är rätt tunga och det blir mycket spring för dom annars.
Nu är alltså Canal de Est Nord, en bit på Canal de la Marne au Rhin-Quest samt en bit på La Moselle avklarade i Frankrike och nu är vi alltså på Canal de Est Syd på väg mot Saone och avslutande Rhone. Cirka 65 landmil kvar på kanalerna innan jag kan skymta det ljusblåa Medelhavet och masten kan få resa sig från sin nesliga position på däck.
Svenskar vimlar det verkligen inte av på dessa farvatten, vi har bara mött två båtar hitills på vägen genom Europa. Så när vi såg en Najad 36:a vid kajen i Givet så tyckte vi det var kul. Vi lade till på marinan mitt emot och gjorde klart allt formellt med hamnkapten och sen gick vi över bron till sidan där svenskbåten var förtöjd, tyvärr så hade dom redan åkt vidare. Några dagar senare när vi sent på eftermiddagen gled in i den lite större staden Verdun och kunde konstatera att det inte fanns en enda plats att uppbringa så fick vi syn på Najaden igen. Den låg fint parkerad vi den kommunala kajen på parkettplats för en scen som höll på att byggas upp för något musikevenemang som skulle gå av stapeln på kvällen. Vi gjorde som många andra hade gjort utanpå andra båtar och lade Olivia utanför Najaden, dubbelparkering alltså.
Under några kommande dagar så lärde vi känna Anette, Peter och deras bedårande charmtroll Isabell 3 år. Vi gick gemensamt genom ett antal slussar tills vi skildes åt i Toul, men vi kommer garanterat ses igen eftersom vi har ett gemensamt slutmål nämnligen Preveza i Joniska havet. Nu väntar 16 slussar som jag tänkte klara av själv innan jag når staden Epinal där brorsan Peter och hans son Andreas mönstrar på.
Navigare vivere est.
- Skepparn
Svårare än nånsin att hitta internet för uppdatering av bloggen, sista veckan har gått igenom tidvis ganska otillgänglig avfolkad landsbygd vilket är en del av förklaringen.
Efter att min kära hustru Marie lämnade mig vid perrongen i Charmes med glansiga ögon har en hel del hänt. Direkt efter att Marie satte kurs mot Paris så släppte jag förtöjningarna omgående och satte full fart söderut för att om möjligt hinna de 15 slussarna och de tre milen som det var kvar till Epinal där brorsan Peter och hans son Andreas skulle mönstra på nästkommande eftermiddag. Allt flöt på och jag kämpade mot klockan och slussarnas stängning klockan 19.00. Inför den 14:e slussen hade jag ca. 40 minuter kvar till de röda lamporna som innebär att det dags att förtöja för natten. Självklart så krånglade sluss nr. 14 och jag fick ringa till VNF som sköter servicen och tio minuter i sju var jag förbi och siktade mot nr. femton och såg gästhamnen i Epinal inför mitt inre. Knopmätaren visade på sex knop när jag rundade sista kröken...... tre minuter kvar..... röda lampor såklart. I sig var det ju inget problem, jag har ju boendet med mig och mat o dryck fanns. Problemet var att just mellan dessa slussar fanns inte en enda kaj eller pollare eller liknande att förtöja vid, motorväg på ena sidan och en industri på andra. Efter mycket trixande lyckades jag göra fast båten i ett träd som stod ca 40 meter från kanalen och somnade till slut till tonerna av stenindustrins nattskift.
Efter att nya besättningen klev ombord i den vackra staden Epinal har vi avverkat slussar i en rasande takt, ca 90 har vi passerat den sista veckan. Alla varianter av slussar har det varit, handvevade, automatiska med fjärrkontroll, automatiska med vridfunktion (man vrider en slang så startar maskineriet) samt även en del bemannade. Nu när snart Saone är avklarat och Rhone närmar sig har slussarna återigen blivit stora, 185 x 12 meter. Imorgon siktar vi Lyon och besättningen åker till Paris på söndag.
Ja just det, grundstötning nummer två undrar ni kanske. Det var faktiskt inte vi utan en av dessa hyrbåtar som det vimlar av på övre delen av Saone (Petite Saone) som lyckades med konststycket att i en perfekt utmärkt farled sätta kurs rakt mot ett stenrös med omgivande vass som låg en bra bit utanför markeringarna. Besättningen bestod av en tysk familj som väldigt skärrade tog emot erbjudandet om lossdragning av deras båt som var i 10 metersklassen, flatbottnad flodbåt. Efter lite trixande (ganska strömt just där) lyckades vi få över en tross och provade med gemensamma motorer att dra ut båten i farleden igen. Vid första försöket kändes det helt stumt men efter att jag gjorde ett par ryck med lite slackad lina så rörde sig faktisk deras båt en aning och vips så var hon flott. Efter att ha mottagit en fin flaska Borgogne av en lycklig fru till en något skamsen hyrbåtsskeppare fortsatte vi fäden och just nu så ligger vi vid en kaj ca 5 mil från Lyon.
- Skepparn
Efter att ha avverkat 239 slussar på de drygt 200 milen genom Europas kanaler måste jag erkänna........jag är evinnerligt less på slussar.
I söndags mönstrade brorsan Peter och hans son Andreas av i Lyon och jag satte full fart ut på den sista delsträckan som går på den stora floden Rhone som är navigerbar från Lyon och till Port Saint Louis vid medelhavet. Sträckan är drygt 32 mil och innehåller 13 stycken stora slussar, 195x12 meter och den högsta fallhöjden på en sluss är 23 meter. Rhone är en stundtals ganska ström flod beroende på vattenstånd, sen har vi den omtalade mistralen som blåser från norr till söder och sammantaget är det ibland ganska svårhanterat framförallt i slussarna eftersom stora pråmar och kryssningsfartyg dessutom försvårar det för en liten segelbåt med sina starka motorer och virvlar som följd.
Efter att ha gått 282 km på floden sitter jag alltså nu i Arles vid en risig kaj 40 km från medelhavet och skriver detta, 12 slussar på Rhone avklarade och imorgon hoppas jag att jag får skåda medelhavets ljusblåa vatten. Väl där börjar sen letandet efter en mastkran och arbetet med att åter få Olivia till den stolta segelbåt hon egentligen är, pråmskepparen ska förvandlas till sjökapten igen.
La Mer, here i come!
P.s. jag ligger alltså vid en risig kaj vid en risig del av den ganska stora staden Arles, kajen är väldig svår att fendra av emot eftersom den är av nån slags grovkorrugerad plåt som fendrarna glider in emellan och stora pråmar passerar och ger svall, tricky.....
Den andra delen av detta med risig upplevde vi på lördagsnatten i Lyon när vi ungefär klockan två på natten vaknade av att det hördes steg på däck. När vi öppnade luckan för att se efter vad som stod på så satt det en ganska risig kille och rotade i luckorna i sittbrunnen. Han mumlade nåt till försvar och lommade av båten, inte helt kul. Jag har en järnstång förberedd inför denna natt. D.s.
- Skepparn
Dagen började klockan 06.30 då klockan ringde med min väckningssignal som är en koltrast, mycket behagligt sätt att vakna - rekommenderas.
Järnröret fick ligga oanvänt, tack för det!
Efter att snabbt lossat förtöjningarna och kastat loss satte jag sålunda kurs söderut precis när solen började gå upp i öster. Allt var frid och fröjd och jag hade kokat en kopp thé som jag skulle avnjuta i den sköna morgontimman. Jag sträckte mig efter en av sittdynorna som legat ute under sprayhooden och vad sitter därunder om inte en råtta, eller nån mus av något slag. Vi stirrade på varandra under någon nanosekund sen kilade den blixtsnabbt ner under durken i sittbrunnen. Jag hade inte en chans att få tag i den. Att ha en råtta som fripassagerare är ju inget man önskar så råttjakten satte igång. Upp med hinkar med vatten som jag hällde i sittbrunnen för att tvinga fram gnagaren, dock utan något resultat. Når jag så småningom lossade durkan för att kolla vad den tagit vägen så var det tomt. I skrivandes stund har jag ingen aning om jag fortfarande är allena ombord eller måhända sitter den rackaren någonstans och lurar.
Sista slussen blev ingen succé direkt, dels så hade jag svårt att lägga till i slussen pga kraftiga strömmar. Dessutom så hade min slussbroder, en båt ifrån Tjeckien som jag tidigare snackat lite med den oturen att en tamp som släpade i vattnet trasslade in sig i propellern. Vi fick ligga i slussen och vänta en timme innan Tjeckerna lyckades dyka och skära bort tamparna.
Nu ligger jag vid en lika risig kaj som igår med den skillnaden att nu ligger jag i Medelhavet. Olivia ligger vid Navy Service ca 3 km utanför Port St Louis och väntar på påmastningen som jag lyckades få till imorgon kl. 10.30.
Efter mastningen åker jag in till stan igen för att invänta den nya besättningsmannen Stefan Schönnings som mönstrar på lördag kväll.
Sen väntar en bit av franska medelhavskusten innan kursen sätts mot La Corse (Korsika).
- Simon
(Läs som igår, för just nu har vi ankrat vid Calvi på Corsika, mer kommer om överfarten och möten med märkliga varelser kommer...)
Just nu ligger vi vid en boj på den extremt turistexploaterade ön Ile De Porquerolles som är belägen ute i havet mellan Toulon och St Tropez. Marinan vi ligger vid är extremt stor och väldigt dyr. Det finns plats för 700 båtar vid bryggorna samt även ett hundratal vid de bojar som ligger i viken som vi just nu är förtöjda vid. 17 Euro för att ligga vid en boj en natt.
Mastningen i Port St Louis gick bra och på lördagen så dök en något trött och hungrig Stefan Schönning upp i en taxi vid kajen till marinan. Resväg: Gävle- Arlanda-Wien-Nice-Marseille-Port de Bouc och slutligen lyckades han få tag i en taxi som tog honom de sista milen till Port St Louis till det facila priset av 65 Euro. Stefan var dock vid gott mod och första kommentaren var: rivieran är stället för mig.
Efter att ha ätit gudomliga musslor på en lite lokal restaurang och språkat med ortbefolkningen över en drink på den lokala baren så satte Stefan ett inofficiellt världsrekord i att somna fort. Dagen där på avverkade vi ca 40 Nm till La Ciotat öster om Marseille. Där hamnade vi i en väldigt trevlig liten hamn där ett musikevenemang skulle gå av stapeln som ni kan se på bilden så var det väldigt bra musik :-)..
Under gårdagens etapp så passade vi på att ankra i en liten vik och njuta av det kristallblåa vattnet, tyvärr var det bara runt 25 grader i vattnet, men det fick gå. Idag laddar vi för den långa överseglingen till Corsika som beräknas ta ca 24 timmar från den plats vi befinner oss, naturligtvis beroende på vad vädrets makter vill. Men prognosen ser lugn ut.
Ja just ja, råttan......, efter att ha lyckats hitta på råttfällor och riggat dessa var det bara att vänta. Jag hade nämnligen natten innan vaknat i ottan av ett oroväckande gnagande någonstans bakom elcentralen, inte bra... Morgonen efter riggningen kan jag bara konstatera att råttfällan Lucifer som den hette levde upp till sitt makabra namn. Råttan satt där. Ha det så bra allihop!
Kapten med besättning
Olivia - Le Corse - Calvi
Efter att ha baxat oss ut från marinan och vattnen mellan ön och St Tropez satte vi Ostsydostlig kurs mot Corsika, vattnen jag nämnde var de mest trafikerade jag hitills upplevt. Det kom båtar, vattenskotrar, fartyg och allt möjligt i en aldrig sinande ström. Väjningsregler och hänsyn, tjena.........vad är det?
Distansen som låg framför oss var ca 120 nm och beräknad tidsåtgång ca 24 timmar, efter några timmar så var det bara vi på havet -trodde vi. De första som dök upp var ett gäng delfiner som hoppade runt båten och var allmänt trevliga som delfiner är. Efter ytterligare några timmar så observerade vi en stor trollslända som till synes utpumpad landade och satte sig på radioantennen, ja sitt där om du vill då tänkte vi. Grejen var bara den att hans ytterligare några hundra stora trollsländekompisar tänkte samma sak. När mörkret började lägga sig var båten löjligt full av feta trollsländor. I gryningen som på en given signal stack allihop inom loppet av några minuter. Skumt!
Nästa naturfenomen upptäckte vi av en händelse mitt i natten när jag satt och tittade ut över havet och tyckte det såg märkligt ut i vattenytan. Efter att lyst med ficklampan kunde vi konstatera att havet var fullkomligt packat av små bläckfiskar i storlek några decimeter långa. Detta bläckfiskinferno pågick under hela natten och när ljuset kom vid halv sjutiden var dom borta som genom ett trollslag.. De sista distanserna in mot Calvi på Corsika simmade en stor guldmakrill i svallet från stäven. Häftigt.
Nu pustar vi ut i sittbrunnen och tänkte ta gummijollen in till staden för att avnjuta någon av öns specialiteter på nån av de många restaurangerna i Calvi.
P.s. Jag kallas måhända snedseglaren, men vi mötte den riktiga snedseglaren inatt. Mitt i värsta medelhavsmörkret gick han på kollisionskurs mot oss och hade väjningsskyldighet enligt reglerna. Dåliga lanternor och allmänt skum båt, ca hundra meter innan fullbordad kollision kunde vi konstatera att han kommer inte att agera så vi fick gira 40 grader styrbord för att undvika krock. Han/hon fortsatte utan någon som helst reaktion. Märkligt! D.s.
Snedseglaren och jungman Schönnings
Nu har vi efter att seglat mellan Napoleons födelseö Corsika och i skrivandes stund liggande vid kaj i Portoferraio på Elba kunnat konstatera några små detaljer. Kommersen är liksom på Rivieran total och vi har inte sett en enda skandinav.
Efter att ha avnjutit en synnerligen god pizza i Calvi och vaknat upp pigga så satte vi kurs nordost mot Corsikas nordligaste spets där det skulle finnas en bra ankarvik enligt Rod Heikells Pilots, ett oumbärligt verktyg när man seglar i dessa vatten.
Efter ca 40 sjömil så gick vi in i viken liksom många andra seglare och motorbåtsfolk hade gjort. Viken var väldigt vackert belägen med höga berg i öster och en liten pittoresk by längst in, där vi sedemera avnjöt en sagolik Spagetti Frutti de Mer. Problemet med viken var bara att fästet för ankaret var väldigt dåligt och vi fick göra flera försök innan båten stod still när jag drog på med motorn för att kolla hållfastheten.
Det är en ganska rolig syn när man ligger i dessa vikar och från i stort sett varje båt går i åttatiden en liten gummibåt in mot den i viken belägna lilla byn med restauranger och barer. Så även vi förstås. Åter på båten blev det en liten Pastis (ungefär som Pernod, anissprit alltså) som sängfösare innan John Blund kom.
John Blund stack tidigt denna natt och istället kom fru Dyning och gjorde natten mycket obekväm för oss och alla andra i viken, när gryningen kom liksom förlösande drog vi upp ankaret och satte kurs mot Italien och den ö som Napeloen blev förvisad till - Elba alltså.
Första hamnen blev lite av ett antiklimax när vi något uttröttade glada i hågen gled in i hamnen och anropade hamnmymndigheten på VHF:en på bästa Italiensk/Engelska och trodde vi skulle få en plats direkt. Svaret blev ...... It´s full!
Något molokna så satte vi kurs mot Portferraio 10 sjömil österut som vi alltså ligger vid inatt, skönt att ligga vid kaj efter 5 dygn på havet eller på svaj i nån vik. Och sist och inte minst, idag passerade tripmätaren på GPS:en 2000 Nm (nautiska mil) och alltså har jag avverkat motsvarande 370 av det som landkrabborna kallar mil.
Snedseglaren
Efter Elba så satte vi kurs mot Italienska fastlandet och efter en dags behaglig segling nådde vi det lilla samhället Castiglione Della Pescaia. Enligt Pilot:en en liten fiskeby med turistambitioner, jo det kan man säga. Det fullkomligen kryllade av turister, italienska efter vad vi kunde bedöma.
Väl inne i hamnbassängen så började man ana oråd, det såg ganska fullt ut. En "ormeggiatori" (kille i gummibåt som anvisar plats, om det finns) kom emot oss och sa på knagglig engelska att vi fick prova längst in i hamnen där den enda lediga platsen tydligen fanns. Vi satte kurs in mot platsen som dom anvisade och ca 10 meter innan kajen kände jag det numera välbekanta grundkänningen i dyn. Ja vad gör man, efter lite funderande så drog jag på med motorn och drev oss in på plats. Behöver jag säga att förtöjningslinorna kändes onödiga. På morgonen var vattenståndet i bassängen något högre och det var inga problem att ta sig loss.
Det här med storlekens betydelse har vi misstänkt tidigare när vi ankommit en till synes halvfull marina och de ansvariga uttalat orden "it´s full" när de sett båten eller fått uppgift om dess längd på VHF:en. Senast igår i staden Santo Stefano fick vi uppleva detta två gånger, känns sådär. Istället fick vi tag på en plats på den kommunala kajen alldeles efter farleden in till staden med färjor och andra båtars svall som en påminnelse över att storleken faktiskt har betydelse...., här i alla fall!
Fast å andra sidan fick vi tillfälle att bekanta oss med den fantastiskt trevliga fransmannen Jean och hans familj i båten framför oss. Dom hade hyrt en båt på 3 månader och skulle tillsammans med Jean:s frus mor och deras döttrar segla bland annat till den del av Grekland som jag skall till. Vi hade en trevlig kväll i deras sittbrunn och blev naturligtvis bjudna på franska nationaldrycken anisbrännvin, av märket Ricard denna gång.
Vi har nu bytt telefonnummer och hoppas träffas igen i Joniska havet.
Enda smolket i bägaren var de två kaxiga Guardia Costal (kustbevakare typ) med Dolce & Gabbana solbrillor som kom i en 80-tals Fiat Punto och gjorde tillvaron sur för oss, det blev i princip uppställning på kajen och pass och båtpapper skulle fram. Sen fick vi en läxa om hur man beter sig i Italien med radioanmälan i hamnen och så vidare. Dom har det lite kämpigt med sin manlighet vissa italienare måste jag säga. Machokultur råder.
Efter ytterligare en dags segling ligger vi nu i en gigantisk marina vid staden Civitaveccia med plats för 1200 båtar, här finns det faktiskt en alldeles riktig dusch. Rätt skönt med sån lyx efter nästan en vecka utan.
Le Capitan
Sista etappen mot Fiumicino var händelselös och ganska obekväm segling i pinkryss och mängder av fiskebåtar som korsade vår kurs ideligen men slutligen så styrde vi in på den anrika och med historiens vingslag som ackompanjemang, Tibern. Floden där kejsare färdats och som haft stor betydelse för imperiet Romerska riket.
Vi var lite fundersamma över möjligheten att få en plats eftersom guiden hade varnat för en hårt belastad hamn med båtar liggande i fyra led utanpå varandra. Dock när vi gled in i hamnbassängen glada över att slippa fiskebåtarnas svall så såg vi ganska omgående en brundbränd medelålders kille som tydligt visade att kom hit så fixar jag en plats.
Sagt och gjort, vi följde hans anvisningar och lade till i en privat del av hamnen Darsena i Fiumicino cirka 25 km utanför Rom. Platsen var bra och vi fick nycklar till grinden mot bryggan och en privat dusch och toalett, men inget kvitto såklart. Det här var Vinzencos (han presenterade sig så) egen lilla buisness. Jag har aldrig sett en man med så mycket guld på sig som vad han hade, här snackar vi inte gram...hekto.....eller kilo möjligen.
Hur som helst så har Fiumicino visat sig var en trevlig liten sömning hamnstad/förort till Rom. Här kommer ytterligare en av mina matroser, alltså Stefan Schönnings mönstra av och sätta sig på planet till Sverige. Flygplatsen ligger för övrigt bara någon kilometer norrut, så läget är mycket bra.
Idag tog vi bussen till Ostia och fortsatte med Metron till Rom och Colloseum som vi båda gärna ville se. Jag måste säga att det var en upplevelse att beskåda denna plats där 750 000 människor mist livet under de ca 300 åren som gladiatorspelen pågick. Vi kände verkligen att skriken satt i väggarna. Efter att ha beskådat Colloseum så fick vi även chansen att med en trevlig skotte Ian som guide se Palatino, platsen där kejsare genom tiderna levt och verkat. Imponerande.
Imorgon blir en dag av lite reparationer och bunkring inför sista delsträckan till Korfu som jag beräknar ska ta cirka 8 dygn, ser fram mot Joniska havet och öarna där. Framförallt ser jag fram emot att åter få se min Marie och dotter Sabina med Sebastian där, tzatsiki, moussaka och ouzo............here i come!
Snedseglaren
Den här delen av min odyssé böjade i gryningen förra lördagen efter att jungman Schönnings hade mönstrat av och jag gled nerför Tibern och ut på medelhavet igen. Kurs söderut mot Neapelbukten. Nu följde några dagar och nätter med för den delen då jag passerade Italiens västkust på väg mot det beryktade Messinasundet. Den här delen av Italien tycker jag var ganska tråkig, väldigt svårt att hitta dugliga ankarvikar och en kust som mest visar upp städer och industrier.
De som har läst om Odysseus vet att i Messinasundet så hade han problem att välja viken sida han skulle passera igenom, på den västra sidan fanns Karybdis en enorm vattenvirvel som slukade passerande fartyg och på den östra sidan fanns Skylla ett fruktansvärt odjur som grep tag i sjöfarare och åt upp dem.
Jag valde den östra sidan, jag har alltid haft bra hand med djur.
Skylla var inte tillgänglig den förmiddag då jag passerade men däremot så kunde jag tydlig uppleva virvlarna, ganska läskigt faktisk. När jag några dagar senare satt i sittbrunnen på en Engelsk båt och drack öl och drog skepparhistorier ihop med två britter berättade den ena att på 50-talet i samband med ett mindre jordskalv så drogs faktiskt en engelsk parullbåt ner i en av virvlarna.
Efter en mycket guppig och tröttsam segling i nästan motvind kunde jag så äntligen skymta Grekland och ön Othonoi som ligger nordväst om Korfu. Efter ytterligare några timmar så kunde jag lägga till i en liten oansenlig hamn på Korfus västsida och dra en djup suck och fånigt le, jag har seglat till Grekland!!!
Som alltid så är det som farligats att åka det sista åket i skidbacken eller de sista milen i bil efter en lång resa, man slappnar av och blir oförsiktig. Så gjorde även jag denna söndagsmorgon när jag vaknade och var ivrig att komma in till fastlandet för att fixa en massa saker innan Marie dyker upp, jag chansade. Det skall man inte när man har med havet att göra, det skulle jag snart bli varse.
När jag vaknade i gryningen såg jag ett otroligt massa blixtar inemot land i öster, men jag hörde inga knallar så jag antog i min enfald att Thunderstorm:en låg över land och kanske skulle bli kvar där. Jag har varit med om liknande fenomen tidigare. Sagt och gjort jag satt full fart och lossade förtöjningarna och hissade segel och satte kurs söderut.
Efter ungefär en timme så började jag ana oråd, ovädret var på väg söderut och det med en väldig fart. Jag har varit med om åskoväder till havs tidigare men det liknade ingenting som jag tidigare varit med om. Jag har aldrig sett såna kraftfulla blixtar som har laddat ut med sån intensitet. Västkusten på KIorfu erbjuder inte en seglare mycket till skydd i form av vikar men jag började att bli desperat när dessa gigantiska blixtar började slå ner runt om mig. En slog ner i vattnet några hundra meter ifrån mig så att en enorm vattenpelare slogs upp. Himlen var kolsvart, det regnade och haglade och stormbyar blåste från alla håll. Till slut fick jag syn på en liten vik som jag styrde in emot och lyckades få ner seglen och i med två ankare innan jag kunde gå ner i kajutan dyblöt och frusen och vänta ut stormen.
Där fick jag mig en till läxa att försöka dra lärdom av, självklart så borde jag ha legat kvar i den skyddade hamnen och väntat ut stormen där. Efter en behaglig övernattning i Lakka Bay på Paxos nordligaste del så är jag nu några timmar från Preveza där Marie mönstrar på för en vecka innan Olivia skall läggas upp för vintern och jag åker hem igen.
P.s. Jag har faktiskt kommit till Preveza nu och sitter i baren på Cleopatra marina och skriver detta medan jag sakta sippar på en iskall Mythos (grekisk öl). Om några timmar landar Marie, Jippie! Imorgon tror jag att det blir norrut igen, Paxos och anti Paxos verkar ha mycket att erbjuda i form av ankarvikar och små mysiga resturanger. D.s.
Snedseglaren
Här sitter jag igen i sittbrunnen ensam efter en fantastisk vecka i Joniska havet och de paradisiska grekiska öarna.
När Marie hade mönstrat på så styrde vi kosan mot söder och Lefkas och Meganisi. När man kommer från Preveza och vill söderut så har man möjlighet att passera innanför Lefkas och fastlandet via Lefkaskanal. I den norra delen så finns en flytande bro som öppnar varannan timme, vi valde den vägen och fortsatte sen ner till Nidri på Lefkas. Där ankrade vi i den skyddade viken mittemot och tog jollen till land.
Dagarna därefter tillbringade vi i vikarna runt Lefkas, Meganisi och Scorpio (Onassis ö). Vattnet är fantastiskt turkosblått och väldigt varmt den här tiden på året, tzatsikin god - ouzon kall. Helt enkelt kanon! Idag fick alltså Olivia känna på Grekiskt land, upptagningen gick bra och jag sitter just nu i sittbrunnen och skriver detta. Jag har gjort vinter åt Olivia med den skillnaden att jag behöver inte förbereda henne för några minusgrader.
Imorgon tar jag bussen till Athen där jag ska försöka hitta nån stans att sova tills på torsdag då mitt flyg går hem mot kalla Norden. Ska faktiskt bli väldigt skönt att komma hem.
Min odyssé tycker jag blev väldigt lyckad, inte samma kaliber av äventyr som Odysseus upplevde men ändå en hel drös oförglömliga minnen har jag med mig tillbaka. Jag tror även att jag har växt en aning till som människa, man lär sig mycket genom möten med olika människor och även av ensamhet.
I´ll be back!
Snedseglaren